Att använda sig av lite enkel hästpsykologi är så underskattat och jag har fått det bevisat för mig åter igen. Grundtanken i mitt arbete med hästarna är att det ska vara så enkelt och säkert som man bara kan få det. Igår hade jag en helt ny kund, en inridning, och jag hoppade upp på hästen efter kanske 10 min. Säkerhet tänker ni? Jajjemen ;) Grejen är att hade jag tagit mig mer tid att jobba med den här hästen innan uppsittning så är det mycket möjligt att hon började tänka själv för mycket och testa mig så jag passade på. Nu låter det kanske lite våghalsigt men jag ska förklara kortfattat.
Hästen är ett fint dressyrsto på 4 år som fick föl i sommras. Vi höll till i paddocken med sadel och träns, inget knussel. Skrittade och travade ytterst lite på volt, jag flyttade rumpan och lite bog, backade henne, tränade att stanna på kommandon, böjde in huvudet åt båda hållen. Ryckte i stigbyglarna-ingen reaktion, klappade oförsiktigt på hela hästen-ingen reaktion. Och här kände jag att det var dags att passa på. Hästen är med mig, vi kommer överens, hon är trygg och litar på mig, och det viktigaste av allt. Hon är fortfarande nyfiken på mig. Så jag hoppar helt enkelt upp. Hon står stilla och nosar på mina fötter. Underbart. Jag ber ägaren leda runt mig lite, vi gör några stop och igångsättningar tillsammans. Svårare än så behöver det inte vara! Teknik och kunskap i all ära, men man får inte glömma den psykologiska biten när vi tränar med våra unghästar.
