Lastträning!

Ett intressant ämne och en sak som alla hästmänniskor säkert någongång har haft problem med.
Jag har varit med många olika lastningar och tekniker och de är lika olika som människorna som håller på med det är. Det jag äntligen har insett nu, åh så dum jag har varit innan jag fick denna känslan, är att det går utan att pressa hästen, det går med lek. Jag har velat tro detta så länge men aldrig riktigt fått feelingen eller den responsen från hästen jag vill ha.

Förra sommaren var mitt ettåring livsfarlig att lasta. Jag vet inte varför. Jag erkänner att jag stod helt mållös. Han hoppade hellre rakt igenom mig, rakt in i transporten, eller ställde sig upp och slog över. Jag fattar fortfarande inte varför, förutom att han måste känt sig pressad.

Nu i vår började vi träna igen. Med känsla. Och det går!
Tredje eller fjärde gången gillt. Min tvååring följer med mig in. Stannar när jag ber honom. Går vidare när jag ber honom. Står kvar inne. Han inte bråttom ut. Är helt lugn. Inga hårda ord. Jag har knappt tagit i grimskaftet. Han har huvudet sänkt, öronen riktade mot mig, lugn i ögonen. Bara känsla. Jag är så lättad.